En märklig tid...

Det är en märklig och svår tid vi lever i nu. Mycket känns upp och ner och jag som är en mycket planerande människa avskyr att inte kunna blicka framåt och planera ens för en månad framåt. Mycket blir påverkat av denna pandemi och som egna företagare (som både jag och Endre är) går vi en mycket osäker tid tillmötes. Ringarna på vattnet kommer att vara många och säkerligen påverka oss alla mer eller mindre ett bra tag framöver. På ett eller annat sätt.

Jag hade sett framemot att få spendera mycket tid under mammaledigheten med barnen och min pappa på vårat landställe i Dalarna som vi annars inte har möjlighet till i samma utsträckning när jag arbetar.
Jag hade också sett framemot att ställa ut Wilja för första gången i veteranklass under sommaren (då hon nu för en gångs skull är fullpälsad lagom till utställningssäsongen). 

Vår inplanerade kennelträff den 13 juni med ALLA från A-kullen har vi fått skjuta på framtiden men vi hoppas fortfarande att vårt bokade BPH samma datum blir av. Från början var 5 av 6 hundar från A-kullen inbokade men av förklarliga skäl har 5 blivit till 3 men en fjärde ska deltaga på BPH på hemmaplan. Så det ska bli jättekul om vi lyckas beskriva 4 av 6 hundar från samma kull.

Tanken var också att starten på en dröm jag haft under lång tid skulle börjat nu i maj men den har också blivit skjuten på framtiden. Jag ska nämligen utbilda mig till certifierad Hundfysioterapeut. Det är något jag drömt om ett bra tag, att få vidareutbilda mig i samma spår som mitt nuvarande yrke men inriktat på hund. Möjligheten att genomföra detta har inte infunnit sig tidigare, förrän nu. Jag anmälde mig i september förra året och har räknat ner dagarna till utbildningsstart. Nu hoppas jag att det blir av till hösten istället. 

Inte nog med det så hade vi också ställt in oss på att åka söderut och hämta en hund ifrån utlandet till hösten som förhoppningsvis hade kunnat bidra till vår avel med nya blodslinjer men även det gick i kras då karantäner införts, gränser stängt och planerade parningar mellan hundar i olika länder då inte kan genomföras.

Vi har också tagit beslutet att vänta med vår planerade valpkull detta år och skjuter dessa planer till nästa år, vår/sommar eller eventuellt vinter 2021. Supertråkigt eftersom vi verkligen sett framemot små ulltussar i huset igen. Men allt har sin tid och det är av flera olika orsaker som vi valt att vänta. 

Det är självklart man måste få vara ledsen och besviken över att saker och ting man sett framemot, planerat för och jobbat mot blivit inställt, det betyder naturligtvis inte att man inte känner medlidande för alla dem som drabbats hårt av detta virus, som kämpar både vid sidan av sjukdomen och med den. För dem som förlorat sina liv och för de som mist någon kär. Och för alla de människor sitter väldigt ensamma och isolerade på grund av detta. Man vet inte om man själv kommer drabbas och hur hårt. I slutänden är ju ändå det som betyder något att vi alla får ha hälsan i behåll, familj, nära och kära, vänner och bekanta och att vi snart kan se ett slut på detta och att fler inte behöver dö eller intensivvårdas. Att livet för tillfället känns som att det är satt på vänt får vi bara lov acceptera. Vi får tillfälle att fundera på och värdera vad vi faktiskt har och att inte ta saker för givet.

Nog med tråkigheter! Under de första månaderna detta år blev 5 av 6 hundar från A-kullen hälsoundersökta och alla fick tiptop resultat HD A, ED UA och Patella UA! Det är vi så tacksamma och glada för!

Hundarna mår bra. Keelo blir lite äldre och skruttigare för varje månad men är fortfarande livsglad och har den där livsgnistan kvar. Han går numera på en liten daglig dos smärtstillande vilket verkar fungera bra för honom. Det märks att han blivit en gammal hund. Han har blivit mycket bestämd med hur han ska ha det och tar för sig som aldrig förr! Han kan bli riktigt putt om vi säger åt honom om det är något han inte får göra. Helt klart så verkar han ha en uppfattning om att den äldre hunden ska ha "special treatment" och få en massa fördelar. Och till viss del kan jag väl hålla med honom.

Att sova i sängen är numera hans regel nummer ett. Varje kväll står han vid sängkanten och piper för att fråga om lov först. Låtsas vi som ingenting, ja då skiter han i det och hoppar upp ändå (smidig är han fortsatt). Sen ska det bökas och bäddas och fixas till innan herrn är nöjd och kommer till ro. Han totalvägrar att gå ner även om vi drar i täcket eller försöker putta lite på honom. Han låtsas då sova och blir tung som en sandsäck. Tur vi skaffat oss en säng som är 210x210 så att alla barn och hundar får plats numera. Sedan drar han timmerstockar under natten, så pass att man undrar om det flyttat in ytterligare en karl i sovrummet.

Äter gör han inte om han inte får något gott i skålen först. Trotsig som en 3-åring. Gärna kyckling, viltkött eller annat som sedan ska toppas med lite sås. Det har han bestämt och har lyckats linda min kära pappa (som Keelo bor mestadels hos) runt sin tass. Jag kunde inte fatta varför hunden blängde surt på matskålen när vi passade honom förra veckan. Det var först när pappa berättade om de nya matvanorna som jag förstod att jag förnärmat honom genom att bara ge vanlig hundmat.

Hans hörsel är nästintill obefintlig. Vi kan stå och skrika efter honom när det är dags för promenad eller att maten är serverad men ingen Keelo kommer, efter 4:e gången kommer han äntligen i sakta mak och ser ut som ett frågetecken. "Var det någon som sa något?"
Men så plötsligt från ingenstans, kan han höra som en superhjälte och till och med höra en knappnål falla. Selektiv hörsel kallas denna åkomma och drabbar även den äldre generationen människor när barn och barnbarn blir lite för krävande eller ber om för mycket har jag märkt!