Parning

Nu är vi tillbaka till vardagen igen efter dryga 220 mil i bil. Nog är man allt lite mör efter den händelserika veckan som var men med oförglömliga upplevelser och minnen väl värda resan.

Tanken var att vi skulle resa på tisdagen i förra veckan och para Wilja på onsdagen allt uträknat efter vilka dagar Wilja tidigare parats på och på vilken dag valpning skett. Men redan på fredagen märkte jag att hon blödde betydligt mindre och blodet hade ändrat färg till ljusare. Men jag saknade dock fortfarande hennes pilska beteende, för Wilja kan vara rätt dryg i höglöpet. Hon kan slicka frenetiskt på våra armar och ben, gå runt och gnälla och tjata om att vi ska ut och ragga karlar tillsammans och vara mycket intresserad av andra hundar som hon ser på promenaderna. Men hon var fortfarande lugn och obrydd. Tankarna snurrade runt i huvudet på mig, när man har en så pass lång resa framför sig och dessutom en övernattning längs vägen, ja då vill man inte komma försent till hanen.

På lördagen började hon vika svansen om man kliade henne på rumpan så då var det bara att kontakta hanhundsägarna och fråga om vi fick komma 2 dagar tidigare istället och det gick så bra så! Jag bokade om hotellet i Hamar där vi skulle mellanlanda och de hade plats för oss redan på söndagen.

På söndag morgonen bar det iväg, jag, lilla Theo och Wilja i en fullpackad bil. Endre var tvungen att vara hemma och jobba samt ta hand om de andra hundarna nu när allt skedde så plötsligt.
Jag tror aldrig jag reflekterade över hur det skulle gå att åka med en 1,5 åring helt själv så många mil. Men Theo är så fantastiskt duktig och van att åka långt i bil så det var aldrig några problem. Man får bara inte ha bråttom och eftersom vi ändå skulle övernatta i Hamar kunde vi ju ändå inte komma fortare fram till hanhunden oavsett.

Till Hamar anlände vi vid 17-tiden där vi checkade in på Scandic, tog en promenad i området och gick sedan och köpte Sushi med oss upp till hotellrummet. Efter att Theo hittat toalettborsten och skurat hotellrumsgolvet med den (innan jag upptäckte det), somnade vi sedan gott alla tre.

Dagen efter väcktes jag kl 05.48 av en sjungande Theo i sängen som lekte att mamma var en häst. Så det var bara att packa ihop och gå ner till hotellfrukosten innan vi begav oss sista biten i bilen på 5,5 h.

Vägen till Skodje som var vår slutdestination (en by strax utanför Ålesund) var magiskt vacker! De sista 3 h gick lätt att köra för det var mycket att titta på. Det var som att åka i Alperna och det var grönt i dalarna, snö på bergstopparna och höga kraftiga vattenfall som forsade ner längs bergen.

I Skodje mötte jag Knut Alf och Tove som äger hanhunden som kallas för Bolt (Benny av Nilsgarden). Jag möttes av en härlig hund, svansen gick som en propeller och han hälsade glatt på mig och Theo. Han är mycket populär i grannskapet och verkar lika glad i alla människor, kända som okända, stora som små. Väldigt glad och hälsar aktivt men ändå på ett lugnt och sansat sätt. Inget hopp och fläng. Han fungerar också mycket bra med alla hundar oavsett kön.

Hos Knut Alf och Tove skulle vi få bo under vistelsen och vi fick stanna så länge vi ville. Vilka fantastiska människor! De öppnade upp sitt hem för oss och fick oss att känna oss så välkomna, vilken gästfrihet! Jag är oändligt tacksam för det, för god mat och gott sällskap, guidad tur i vackra Ålesund samt all hjälp med Theo. Han stortrivdes! Bolt fick däremot flytta hemifrån dessa dagar, för att få lite vila och avslappning.

En av dagarna åkte vi och besökt Bolts uppfödare Frode och Irma på Kennel Nilsgarden. De bodde bara 1 h ifrån Skodje. Där fick vi hälsa på Bolts mamma Lerke och halvsyster Odel och alla deras får, lamm och höns. Ett mycket trevligt besök. Så vackert de bodde på sin ö! 

Vi provade första parning samma dag som vi anlände dvs på måndagen och det blev en fullträff, tog kanske 5-10 min så hängde dem. Parningarna därefter löpte i ungefär samma stil, en kort lekflört och sedan en hängning.
Nu är det bara att återigen vänta och se om vår resa gett resultat i form av små valpar till sommaren!

Resan gick hemåt på torsdagen men via en omväg förbi Hvittingfoss som ligger 30 min ifrån Drammen där Theos farmor och farfar bor. Där skulle vi få vila upp oss i några dagar innan färden gick hemåt på söndagen. Endre hade flygit dit samma dag och hade lovat att han skulle köra heeela vägen tillbaka till Stockholm på söndagen. Bara det var värt de extra milen ska jag tala om!